Essaysamlingen Prag (No Exit) (Bonnier Essä, 2002) av Steve Sem-Sandberg åpner med teksten «Akustiska minnen» hvis første to setninger lyder slik: «Jag återvänder til Prag tilsammans med poeten och nattlysnaren. Vet ni vad en nattlyssnare är?» Det første som slår meg er at begrepet «nattlyssnare» betegner den poetiske ekvivalenten til Schafers begrep «Earwitness» og jeg er inne på noe. En «nattlyssnare» er en som lytter til byens lyder, skriver Sem-Sandberg og gir meg videre assosiasjoner til et mytologisk vesen, som et minne av noe fra den sentraleuropeiske folkloren, slik som Kafkas grålodne synagogedyr eller den paranoide stillhetssøkende muldvarpen (men stillheten muldvarpen søker finnes ikke; ikke slik Kafka søkte den da han ønsket seg ned i en mørk, lukket kjeller hvor han uforstyrret kunne skrive, avskåret fra all kontakt med andre mennesker), noe som kommer ut om natten, som engstelig beveger seg rundt i byens smug, mellom skorsteinene på takene, som værer lydene fra bygårdene, fabrikkene, trafikken, restaurantene, menneskene, som i sin redsel holder seg skjult på et høyt punkt hvor den har oversikt over hele dette soundscapet – hele byens akustiske lekasje.
«Natten är den klart lämpligaste tiden om man vill lyssna efter läckor, liksom helger är at föredra framför vardagar och vintertid framför sommar», skriver Sem-Sandberg. I nattlyssnarens ører
brusar og skvalar det i rör och ledningar; ibland knäpper det bara som det knäppar i små urverk; i andra fall kan man höra hela byggnadar sjunga, en sonisk vibration liknande dem som uppstår i vanten på en båt eller i armeringjärnen på en byggarbetsplats när det er kallt ute och vinden ligger på.
Å være nattlyssnare er et yrke: «I det här yrket utvecklar man sin hörsel. Nattlyssnaren kan höra män famna sine kvinnor (...); han kan höra köksfläktar brusa, tvättmaskiner mala, dörrar knarra och slå.» Det er nattlyssnarens jobb å registrere spillet og å notere byens ukurantheter, dens ulyder, dens sår og fragmenter. Jeg satt en gang slik om natten sammen med en kamerat i Barcelona, på en knaus i Parc de l'Estació del Nord og så ut over byen og lyttet til den lett vibrerende og panoramisk dronen – en akkustisk lekkasje, mild som sommernatten med sine klare og distinkte lyder, samtidig uforsonelig og grenseløs – et monster vi for et øyeblikk holdt i tømme men som vi snart måtte overgi oss til når vi før eller siden klatret ned i gjen fra knausen og ufortrødent steg ned i underverdenen, lik en Odyssevs og en Orfeus – og lot oss oppta av byen og natten og lydene, slik livet alltid overgår oss når vi står midt i det. Men enn så lenge var vi nattlyssnare.
